| Fakta om Nils Poppe |
Nils PoppeNils Poppe (före 1966 Jönsson) föddes 31 maj 1908 på Möllevången i Malmö och dog 28 juni 2000 i Helsingborg. Han var en svensk skådespelare/teaterdirektör och är kanske främst förknippad med folkliga komedier. 1988 erhöll han utmärkelsen Illis Quorum. Poppe var gift med Inga Landgré 1949-59 och Gunilla Poppe från 1966. Han fick barnen Anja Landgré och Dan Landgré samt Mia Poppe och Thomas Poppe. Det lär ha varit teaterdirektören Oscar Winge på Hippodromteatern som tyckte att "Jönsson var ett jäkla namn" och gav Nils Jönsson artistnamnet Poppe. Det namnet tog han betydligt senare även som sitt efternamn.
Nils Poppes liv kan beskrivas som en askungesaga. Hans mor var ogift och lämnade bort honom till en änglamakerska för att dö. Som tur var räddades han till livet och kom till fosterföräldrarna Anders och Amanda Jönsson på Möllevången i Malmö. Hans teater-drömmar började spira tidigt och i skolan visade han upp sin komiska talang. Karriären började hos Oscar Winge på Hippodromteatern i Malmö 1930. Från början hade han siktet inställt på att bli en dramatisk skådespelare men efter hand märkte han att publiken fnissade och skrattade när han visade sig på scenen. Det var uppenbarligen något i hans mimik som lockade till skratt och han bestämde sig för att utveckla sin komiska ådra. Redan från början hade han naturlig fallenhet för dans och akrobatik, något som han använde sig av under större delen av sin karriär. Under sina fyra år på Hippodromteatern medverkade han i en lång rad revyer och operetter bland annat Guds gröna ängar, Äktenskap instiftas i himlen, Storklas och Lillklas och Blomman från Hawaii. Under en folkparksturné med operetten Mr Cinders 1934 blev han erbjuden engagemang i Klangerevyn på Folkets Husteatern i Stockholm. Poppe tackade ja och blev stockholmare för lång tid framöver. Poppe blev snabbt en omistlig del av Klangerevyn. Sketcherna där han fick demonstrera sina akrobatiska talanger var något nytt. Han blev känd och populär i det stockholmska nöjes-vimlet. Det var på Folkets Husteatern som han för första gången gjorde sin Chaplinparodi. Nils Poppe kom ju ofta att bli jämförd med Charlie Chaplin, likheterna var många även om Poppe med tiden utvecklade en alldeles egen stil. På 1940-talet började en ny epok i karriären då Poppe anställdes av teaterdirektören Gustaf Wally. Wally var känd för sina påkostade uppsättningar och lanserade modern musikteater, så kallade musikaler. Nils Poppes definitiva genombrott kom i operetten Blåjackor på Oscars-teatern 1942. Det var där hans mångåriga samarbete med Annalisa Ericson och koreografen Albert Gaubier startade. Paret Poppe-Ericson blev ett populärt danspar och jämfördes ofta med Ginger Rogers och Fred Astaire. Tillsammans spelade de i musikalen Lorden från gränden på Södra Teatern i Stockholm 1947. Rollen som kanonfotografen Bill Snibsen i Lorden från gränden blev en paradroll för Poppe; han spelade den sammanlagt 1 040 gånger på olika scener i Sverige, Finland och Danmark. 1949 gjordes en filmversion med titeln Greven från gränden.
Filmkarriären
Filmdebuten skedde 1937 i en blygsam roll som björn i Adolf Jahr-filmen Adolf Armstarke.. Sedan följde en rad filmlustspel som Tre glada tokar, Tre skojiga skojare och Karusellen går.
Under 1940-talet blev Nils Poppe landets ledande filmkomiker och med Annalisa Ericson som partner gjorde han komiska dansfilmer som Tappa inte sugen och Stackars lille Sven. Han försökte förena sin komiska talang med allvar och eftertanke i filmer som Aktören 1943, Pengar - en tragikomisk saga 1946 och Ballongen 1946. De filmerna blev konstnärliga framgångar men inga publiksuccéer. 1948 föddes Fabian Bom, den pedantiske översittaren med prickmustacher som kom att bli en av Poppes mest populära rollfigurer på film. Den första filmen Soldat Bom blev en braksuccé som gick 48 veckor på stockholmsbiograferna. Det gjordes sju så kallade Bom-filmer, bl.a. Pappa Bom 1949, Tull-Bom 1951 och Flottans överman 1958. Bom-filmerna blev även internationella framgångar. Speciellt populära blev de i Tyskland. En annan figur som förknippas med Poppe är Sten Stensson Stéen från Eslöv, den skånske kandidaten som kunde lagens alla paragrafer utantill. Det blev fyra långfilmer med Stensson som centralfigur. Många höjde på ögonbrynen när komikern Nils Poppe fick en roll i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet 1957. Men de som tvivlade på Poppe hade fel. Han gjorde en mycket varm och medmänsklig rollgestaltning av gycklaren Jof. Senare medverkade han i ännu en Bergman-film, Djävulens öga 1960, där han spelade kyrkoherde.
Tiden på FredriksdalsteaternI början av 60-talet infann sig en svacka i karriären. Lusten att underhålla försvann och populariteten dalade. Han fick en nytändning i karriären när han övertog Fredriksdalsteatern i Helsingborg 1966. Den första pjäsen hette En enkel man och blev starten till en långvarig tradition. Med operetter och farser som Charleys tant, Vita Hästen, Fars lille påg, Oskulden från Mölle och Min syster och jag, gjorde han den vackra friluftsteatern till en riksange-lägenhet. Folk vallfärdade från hela Sverige för att se Poppe, antingen i regn eller solsken. När TV började sända pjäserna i trettonhelgen ökade publiksiffrorna än mer. Vid sidan av framgångarna på Fredriksdalsteatern gästspelade han på Lisebergsteatern i Göteborg, Maxinteatern i Stockholm och Stadsteatrarna i Malmö och Helsingborg. Särskilt minnesvärd är hans Tevje i musikalen Spelman på taket på Helsingborgs Stadsteater 1979. Under hela sin karriär var Poppe försiktig med att framträda privat och berätta om sig själv. Lagom till 80-årsdagen 1988 övertalades han av TV-producenten Bengt Roslund att ställa upp i en intervjuserie som fick namnet Poppe i närbild. Många beundrade och förundrades över Poppes otroliga vitalitet och rörlighet, vid 80 års ålder kunde han fortfarande utföra mindre dansnummer på scenen. Han drog sig tillbaka vid fyllda 85 och gjorde sin sista föreställning Bröderna Östermans huskors 1993. Där spelade han mot Eva Rydberg, som sedan kom att ta över Fredriksdalsteatern och föra den vidare i Poppes anda. De sista åren gick det snabbt utför med Poppe. Han drabbades av flera blodproppar som tog synen och talförmågan. Han hamnade i rullstol och miste kommunikationsförmågan.
Priser och utmärkelserFörutom publikens uppskattning, fick Poppe mottaga flera priser och utmärkelser under sin långa karriär. Han belönades med Svenska Teaterkritikers föreningspris 1977. Kvällspostens Edvard-pris 1979 och fick guldmedalj av Kung XVI Gustaf 1987. År 1988 klev dåvarande kulturministern Bengt Göransson upp på Fredriksdalsteaterns scen och överlämnade medaljen Illis Quorum med motiveringen: För högstående, enastående varaktig och i bästa mening folklig skådespelargärning.
Ett bevis på sin internationella storhet fick Poppe redan 1959, då National Theatre i London arrangerade filmkomikerfestivalen 100 clowns. Praktiskt taget alla historiens filmkomiker representerades med ett av sina verk. Där fanns storheter som Harry Langdon, Buster Keaton, Harold Lloyd, Laurel and Hardy, Bob Hope, Peter Sellers, Danny Kaye m.fl. I denna lysande samling fanns alltså Nils Poppe, som presenterades så här: Sweden´s greatest clown and comedian of the classic mould, which has affinities both with Chaplin and with Kaye.
Filmografi (i urval)
Regi (i urval) 1946 - Pengar - en tragikomisk saga 1946 - Ballongen
Filmmanus (i urval)Teaterpjäser (i urval)
|
|||